När jag för 35 år sedan satt i mitt klassrum i det lilla samhället Fjugesta i Närke var det med rak rygg och blicken högt. Att jag bar en annan hudfärg och hade mitt lockiga, svarta hår i två Pippi Långstrump-tofsar bekom mig inte ett dugg. Inte det minsta. Jag uppfattade mig aldrig som annorlunda trots att jag var det enda barnet med en annan etnicitet och blev istället väldigt poppis i skolan. Inte så att jag inte förstod att jag stack ut, för det gjorde jag. Men mitt avvikande gav mig enbart fördelar så jag kom att älska det. Det var först många år senare, i vuxen ålder som jag insåg att mitt smeknamn ”N****-Lotta” gav mig en dålig smak i munnen och egentligen inte var så härligt.


Med tiden har samhället förändrats. När min mamma lämnade mig sovandes i vagnen utanför ICA i Örebro (hur hon nu kunde det?) så hade det samlats en hel hord av människor när hon kom ut. Jag var exotisk, en sällsynt fågel och folk var generellt genuint nyfikna, inget av det förakt och den segregering som jag upplever genomsyrar samhället, fanns då. Jag har burit med mig känslan av att vara unik men jag vet ju att så inte är fallet för de flesta andra. Därför är det viktigt att nyanser av röster måste höras. Hur ska vi annars kunna ge en ärligt tolkning av den nya Sverige om inte de nya svenskarna ska få synas och berätta om sitt sätt att ta sig an Sverige och dess utmaningar på?


Jag tror på mångfald. På berättelser. På nyanseringar och ärlighet och jag tror att just berättandet är en viktig del av en ökad förståelse och tolerans. Vi är alla väldigt lika. Vi blöder alla rött och desto mindre gapet mellan oss blir, desto mer kommer vi att nå, och förstå varandra.


Talarförmedlingen Snackare är bra. Låter viktiga röster höras.


Min egen föreläsning handlar om utmaningar, kriser, att födas på nytt och om hur man hittar strategier att helt enkelt sätta en fot framför den andra när man inte ens orkar andas. Om att ställas inför stora kriser och utmaningar i livet, vad de än består av. Livet, ni vet det där jobbiga, slitiga och smärtsamt vackra.

Lotta aka Vimmelmamman

https://blogg.alltforforaldrar.se/vimmelmamman/


Se Lottas profil här!

https://www.snackare.com/lotta-gray


För tre år sedan anlände bröderna Alshogre, Ali och Omar, till Sverige efter att ha flytt kriget i Syrien.

Omar behövde vård för att bli kvitt tuberkulosen han hade drabbats av efter tre år som politisk fånge i några av världens farligaste fängelser.



Ali, bara 11 år gammal, behövde följa med för att Omar ens skulle överleva.


Tillsammans lämnade de familjen i Turkiet och efter en lång resa med båt, tåg, buss och till fots, nådde de fram till Sverige.


Omar, då 20 år gammal, vägde endast 35 kilo.


Några veckor före julen 2015 träffade min bror Jacob dem på en läkarmottagning och på juldagen samma år kom Omar och Ali ut till vårt landställe där övriga familjen var.


Då var det betydligt svårare att kommunicera än det är i dag. Vi försökte med allt; Google translate, engelska, svengelska, svenska och de få arabiska ord vi hade lärt oss. Jag minns hur konstigt de tyckte att det var att vi åt med bestick och hur svårt det var att lära ut reglerna till sällskapsspelet Ticket to ride som vi tog fram efter middagen. Vi fick avbryta och i stället ta fram Memory – det blev succé och vi trivdes bra allihop på en gång.


Omar och Ali tvingades upp till Norrbotten medan mamma och pappa och resten av familjen kände att vi självklart borde erbjuda dem flytta hem till oss och i dag kan jag ärligt säga att både Ali och Omar är som mina egna bröder. Vi umgås mycket och hörs nästan varje dag.


Livet förändrades efter Omars och Alis ankomst. Vi hade nya, intressanta diskussioner vid matbordet och var inte alltid överens, men jag har lärt mig så mycket och har fått en helt ny förståelse och kunskap kring så mycket – religion, kultur, samhälle, integration, kärlek, hat och jag skulle kunna göra listan mycket längre.


Jag ringde min nära vän Behrang Behdjou och vi diskuterade – vad skulle vi kunna starta för första bolag tillsammans?


Det visade sig snabbt att vi på varsitt håll hade fått ganska exakt samma idé: Vi borde starta ett talarnätverk.


Behrang har vuxit upp bland annat i Kista och har ofta skrivit om jämställdhet, mångfald och berättat om Järvafältet under sina många år som journalist och ville skapa en plattform för unga människor som inte alltid har tillgång till nätverk och hjälpa till att öppna dörrar för dem.


Kunskapen om alla dessa människor behöver nå fler i samhället.


Fler behöver få förståelse, höra om och inspireras av sådana som Omar och Ali, som har upplevt ett hemskt krig, som har lämnat sin familj, som har återförenats igen, upptäckt ett helt nytt samhälle och vågat lyssna och vågat förändras.


Det behöver vi alla göra, våga lyssna och våga förändras. Och öppna upp oss.


Alla har en unik röst och alla har någonting att förmedla.


Behrang och jag, som har grundat Snackare, är lika på många sätt. VI har många idéer, lite för mycket energi och älskar att prata och ställa frågor. Vi har båda funderat mycket på hur man kan ge människor större förståelse i ett samhälle som är i ständig förändring och en dag råkade våra idéer om ett talarnätverk korsas.


Snackare vill vara del av en rörelse från gräsrot till högsta politiska nivå och i det arbetet ingår att hitta de där rösterna som inte hörs så ofta, inte ljuder så högt, som alldeles för sällan når ut utanför den närmaste kretsen.


Hjälp oss att sprida dessa berättelser och var med på vår resa via våra sociala medier och vår sajt. Hör av dig med tips på föreläsare vi borde knyta till oss och skolor, företag, myndigheter och organisationer som kan vara intresserade av att anlita våra föreläsare.


Vi ser fram emot det!

Snackare-bloggen